Shelley
Att en låt kan göra en så lycklig va! Shelley av Håkan Hellström beskriver mitt liv och livssyn som jag tog mig ut ur för ungefär ett år sedan. Allt för mycket alkohol, snefylla, bitter- och osäkerhet. Shelley är en låt jag kan relatera till mitt eget liv.
Jag har för det mesta varit fett skön på fyllan. Inte för att vara den som är den liksom, som tycker att jag är skön full och bakfull och allt men som ung tacklade jag stora mängder alkohol väldigt bra. Tror jag. Det var det folk sa i vart fall. Inte för att jag minns, men jag hade ju jävligt kul. Jag kunde slappna av. För en osäker tonåring med trasig bakgrund blev detta en enorm trygghet. Gud, jag kunde till och med tycka om mig själv. Ärligt talat nu i efterhand så var det en av få gånger jag kunde göra det. Jag var väl fjorton år. Och det fick mig att känna mig genuint omtyckt. Lycklig. Hur fantastisk var inte det?
Så ja, jag blev alkoholist.
Eller nä. Det blev jag inte. Men jag drack ALLT för mycket. Några gånger i månaden, ledde till en gång varje helg, vilket ledde till hela helgen. Startade gå ut någon dag under veckodagarna. Fan va kul jag hade. Livet var aldrig lugnt för mig och mina kompanjoner som hade exakt samma approach till alkohol och festande. Vi går upp och brinner upp i natten.
Men efter ett tag när du tar karatefyllan sådär 5-6 gånger i veckan i ett par års tid så börjar det till slut gå snett. Fler kvällar slutar med att du anklagar en vän för att vara falsk, ha fel prioriteringar eller vara statuskåt. Fler kvällar slutar med att du vaknar upp hos någon du inte känner. Fler kvällar slutar dränkt i tårar över din uppväxt och allt som var orättvist. Fler kvällar slutar med att du berättar din livshistoria för personer du träffade samma natt. Du gör saker som du aldrig någonsin tänkt över egentligen. Som inte är kul. Allt blir förvrängt och konstigt, du har ingen aning om vad du sysslar med. Du kommer ju knappt ihåg. Det enda du minns är känslan av att vara fast i en förvrängd mardröm. Du vet, det är inget läskigt men känslan du har är rädsla och obehag. Du har ingen aning om vad du tänkte.
Du skyller allt på på ditt fyllehuvud.
Sakerna du gör är inte kul längre. Du går inte ut dagen efter, 5-6 dagar varenda vecka för att det är kul längre. Du går ut för att glömma vad du gjorde igår. Du går ut, tar till flaskan igen för ångesten tar över dagen efter. Dagstid går det fint, men på kvällstid tar ångesten över ditt huvud och du måste ut. Hur tar du dig ut? Hur dämpar du känslorna? Alkohol.
Det som fick dig att känna så mycket, må så bra, blir undanflykten från dina nya känslor. För när är nykter vet du att livet du byggt upp under alkohol är inte äkta. Vännerna som känner som dig vill inte umgås med dig när du inte vill supa skallen av dig längre, för du är för tråkig. De förhållanden du har byggt upp under känslor du har när du är full går ut på fyllebekännelser, fyllesex och ständig osäkerhet. Släng ner nyckeln min fina, och få mig av den här jävla gatan..
Du vet inte om han menar det han säger när han är full. Du var ju också full. Missuppfattade du honom när han sa det, läste du av honom på fel sätt? Sa han det ens eller har du kanske drömt det? Känner ni ens varandra egentligen? Du var ju full, ni var ju fulla. Hur kan du veta om ens det du känner är på riktigt, eller bara en manipulation av det giftet du stoppar i dig? En förvrängning av din egna hjärna, en misstolkning av verkligheten, din hjärnas reaktion på en substans som skadar dina celler.
Till slut sitter du där och undrar om din existens egentligen har något verkligt värde. Här kommer vi till när mitt liv började spåra ur. Som barn var jag en produkt av en släkt och familj med en radda av psykiska sjukdomar och förträngda känslor, och en genetiskt medfödd intelligens som gjorde mig tom och deprimerad. Här startade jag som osäker tonåring. Tänkte inte över världen speciellt mycket. Sen skedde utvecklingen som jag precis beskrivit. När jag är vid den här punkten av historien är jag rädd för alkohol. Jag såg domen i mina vänners ögon efter en dålig kväll, de undrade vem fan jag hade blivit. Ett monster, så fort jag blev berusad. Och det krävdes inte mycket för att bli det heller. Ge mig två öl och jag blev utslängd från förkröksstället klockan nio och tappade bort min iPhone och spydde på bussen hem. Bussen hem åt fel håll. Och vaknade upp nästa morgon utan ett minne. Giftet krävde för mycket av mitt försvar att klara av att hålla mig samman, efter minsta intag.
Det blev så illa att mina existentiella funderingar som bakfull ledde till en del kvällar där jag fann mig på bristningsgränsen. Jag var tom på glädje, fylld av tvivel och ångest. Jag övervägde att ta mitt liv. Det var ju ändå inte äkta, det saknade allt av värde. Jag tillförde inte världen något och själva universum saknade betydelse. Kom, kom Armageddon. Längderna jag gick på grund av dessa tankar och tvivel drev mig lyckligtvis aldrig långt nog. Jag stod vid kanten av avgrunden och ville hoppa. Men jag gjorde det aldrig.
Jag insåg att det hade gått för långt, att livet måste vara bättre än såhär. Jag var tvungen att ha ett miljöombyte, byta ut min umgängeskrets, hålla allt av vad mitt liv gick ut på på en armslängds avstånd.
Jag flyttade till Oslo, startade ett jobb som utmanade mig och min sociala kompetens och jag lyckades ta det seriöst och klarade mig otroligt bra. Jag var framgångsrik på något. Jag träffade nya, fantastiska människor. Jag fann mig ett liv med värde, där jag kan uppskatta små saker som när jag sitter här på balkongen, med en cigg och kaffe en fredagskväll skriver på mitt livs memoarer i en virtuell dagbok. Jag kan gå ut och festa och ha kul igen, med en hälsosam inställning. Rädslan för mitt gamla beteende återfaller ibland men det är mycket sällan. Det är en läxa jag har lärt mig, och ångesten blir aldrig så stor att jag inte är vuxen nog att hantera det bättre än att ta telefonen till personen jag var en idiot med och säga sorry man, jag betedde mig som en gris igår och det var absolut inte meningen. Självklart ger det mig ångest men det är inte värt att förstöra den livskvaliteten jag har byggt upp för mig. Jag förtjänar bättre än så och det har jag lovat mig själv. Undanflykter och själva klagan har jag tagit mig ur nu och jag kan se tillbaka på de här åren med kärlek för det startade ju med att jag bara ville må bra. Och nu gör jag det.
