ahobbitstale.blogg.se

Att en låt kan göra en så lycklig va! Shelley av Håkan Hellström beskriver mitt liv och livssyn som jag tog mig ut ur för ungefär ett år sedan. Allt för mycket alkohol, snefylla, bitter- och osäkerhet. Shelley är en låt jag kan relatera till mitt eget liv.

Jag har för det mesta varit fett skön på fyllan. Inte för att vara den som är den liksom,  som tycker att jag är skön full och bakfull och allt men som ung tacklade jag stora mängder alkohol väldigt bra. Tror jag. Det var det folk sa i vart fall. Inte för att jag minns, men jag hade ju jävligt kul. Jag kunde slappna av. För en osäker tonåring med trasig bakgrund blev detta en enorm trygghet. Gud, jag kunde till och med tycka om mig själv. Ärligt talat nu i efterhand så var det en av få gånger jag kunde göra det. Jag var väl fjorton år. Och det fick mig att känna mig genuint omtyckt. Lycklig. Hur fantastisk var inte det?

Så ja, jag blev alkoholist.

Eller nä. Det blev jag inte. Men jag drack ALLT för mycket. Några gånger i månaden, ledde till en gång varje helg, vilket ledde till hela helgen. Startade gå ut någon dag under veckodagarna. Fan va kul jag hade. Livet var aldrig lugnt för mig och mina kompanjoner som hade exakt samma approach till alkohol och festande. Vi går upp och brinner upp i natten.

Men efter ett tag när du tar karatefyllan sådär 5-6 gånger i veckan i ett par års tid så börjar det till slut gå snett. Fler kvällar slutar med att du anklagar en vän för att vara falsk, ha fel prioriteringar eller vara statuskåt. Fler kvällar slutar med att du vaknar upp hos någon du inte känner. Fler kvällar slutar dränkt i tårar över din uppväxt och allt som var orättvist. Fler kvällar slutar med att du berättar din livshistoria för personer du träffade samma natt. Du gör saker som du aldrig någonsin tänkt över egentligen. Som inte är kul. Allt blir förvrängt och konstigt, du har ingen aning om vad du sysslar med. Du kommer ju knappt ihåg. Det enda du minns är känslan av att vara fast i en förvrängd mardröm. Du vet, det är inget läskigt men känslan du har är rädsla och obehag. Du har ingen aning om vad du tänkte.

Du skyller allt på på ditt fyllehuvud.

Sakerna du gör är inte kul längre. Du går inte ut dagen efter, 5-6 dagar varenda vecka för att det är kul längre. Du går ut för att glömma vad du gjorde igår. Du går ut, tar till flaskan igen för ångesten tar över dagen efter. Dagstid går det fint, men på kvällstid tar ångesten över ditt huvud och du måste ut. Hur tar du dig ut? Hur dämpar du känslorna? Alkohol.

Det som fick dig att känna så mycket, må så bra, blir undanflykten från dina nya känslor. För när är nykter vet du att livet du byggt upp under alkohol är inte äkta. Vännerna som känner som dig vill inte umgås med dig när du inte vill supa skallen av dig längre, för du är för tråkig. De förhållanden du har byggt upp under känslor du har när du är full går ut på fyllebekännelser, fyllesex och ständig osäkerhet. Släng ner nyckeln min fina, och få mig av den här jävla gatan..

Du vet inte om han menar det han säger när han är full. Du var ju också full. Missuppfattade du honom när han sa det, läste du av honom på fel sätt? Sa han det ens eller har du kanske drömt det? Känner ni ens varandra egentligen? Du var ju full, ni var ju fulla. Hur kan du veta om ens det du känner är på riktigt, eller bara en manipulation av det giftet du stoppar i dig? En förvrängning av din egna hjärna, en misstolkning av verkligheten, din hjärnas reaktion på en substans som skadar dina celler.

Till slut sitter du där och undrar om din existens egentligen har något verkligt värde. Här kommer vi till när mitt liv började spåra ur. Som barn var jag en produkt av en släkt och familj med en radda av psykiska sjukdomar och förträngda känslor, och en genetiskt medfödd intelligens som gjorde mig tom och deprimerad. Här startade jag som osäker tonåring. Tänkte inte över världen speciellt mycket. Sen skedde utvecklingen som jag precis beskrivit. När jag är vid den här punkten av historien är jag rädd för alkohol. Jag såg domen i mina vänners ögon efter en dålig kväll, de undrade vem fan jag hade blivit. Ett monster, så fort jag blev berusad. Och det krävdes inte mycket för att bli det heller. Ge mig två öl och jag blev utslängd från förkröksstället klockan nio och tappade bort min iPhone och spydde på bussen hem. Bussen hem åt fel håll. Och vaknade upp nästa morgon utan ett minne. Giftet krävde för mycket av mitt försvar att klara av att hålla mig samman, efter minsta intag.

Det blev så illa att mina existentiella funderingar som bakfull ledde till en del kvällar där jag fann mig på bristningsgränsen. Jag var tom på glädje, fylld av tvivel och ångest. Jag övervägde att ta mitt liv. Det var ju ändå inte äkta, det saknade allt av värde. Jag tillförde inte världen något och själva universum saknade betydelse. Kom, kom Armageddon. Längderna jag gick på grund av dessa tankar och tvivel drev mig lyckligtvis aldrig långt nog. Jag stod vid kanten av avgrunden och ville hoppa. Men jag gjorde det aldrig.

Jag insåg att det hade gått för långt, att livet måste vara bättre än såhär. Jag var tvungen att ha ett miljöombyte, byta ut min umgängeskrets, hålla allt av vad mitt liv gick ut på på en armslängds avstånd.

Jag flyttade till Oslo, startade ett jobb som utmanade mig och min sociala kompetens och jag lyckades ta det seriöst och klarade mig otroligt bra. Jag var framgångsrik på något. Jag träffade nya, fantastiska människor. Jag fann mig ett liv med värde, där jag kan uppskatta små saker som när jag sitter här på balkongen, med en cigg och kaffe en fredagskväll skriver på mitt livs memoarer i en virtuell dagbok. Jag kan gå ut och festa och ha kul igen, med en hälsosam inställning. Rädslan för mitt gamla beteende återfaller ibland men det är mycket sällan. Det är en läxa jag har lärt mig, och ångesten blir aldrig så stor att jag inte är vuxen nog att hantera det bättre än att ta telefonen till personen jag var en idiot med och säga sorry man, jag betedde mig som en gris igår och det var absolut inte meningen. Självklart ger det mig ångest men det är inte värt att förstöra den livskvaliteten jag har byggt upp för mig. Jag förtjänar bättre än så och det har jag lovat mig själv. Undanflykter och själva klagan har jag tagit mig ur nu och jag kan se tillbaka på de här åren med kärlek för det startade ju med att jag bara ville må bra. Och nu gör jag det.

Idag har jag varit igenom en väldigt stor mängd känslor. Gudarna ska veta att jag har varit, som alltid när jag är bakfull, fruktansvärt osäker. Haft dödsångest. Prestationsångest. Misslyckande. Momentarily success. Kaotisk. Stressad. Olyckligt kär.

Så jag satte mig ned. Tog ett samtal jag stressade över. Det var inte så farligt som jag trodde att det kanske skulle vara och då funderade jag över min dag.

Min baksmälla imorse gjorde ju självklart att min dag fick en dålig start.

Mitt liv handlar ju för tillfället om mitt jobb. Ett jobb jag hatar, och älskar. Av någon lätt oklar anledning så stannar jag alltid, trots press och stress. Anledningen till att jag hatar det är självklart stressen och prestationsångesten, ansvaret för andras framgång, ansvaret för att min egna hälsa utsätts av att oavsett hur länge jag kämpar så finns fortfarande möjligheten att jag misslyckas och inte har råd att betala hyran denna månaden. Och självklart är det också det som håller mig kvar. Risken är stor att jag misslyckas. Men chansen att lyckas, viljan och vissheten om att jag kan om jag knäcker rätt kod, och belöningen vid att klara det, gör att jag aldrig kan få mig själv att ge upp. Att gå till min chef, mentor, coach och livscoach AT THE MOMENT, och säga att jag ger upp ger mig helt enkelt stora skälvan. Och sen erkänna för mig själv att jag kanske gav 80 procent hela vägen, istället för att pusha mig upp till 120.

När jag då går på jobb bakfull som tusan (efter 3 öl patetiskt nog) så känner jag mig alltid lika stressad. Klarar jag att skärpa till mig? Hur ska jag visa för mina ansatta att jag är på topp, motivera dom för dagen och pusha mig själv till att se ut som the motherfucking shit? För det är mig de ska sträva att bli som, de ska se upp till mig och självklart är det så, när jag är deras chef och ledare på företaget. Enda grunden till att de vill avancera här och ta steget vidare är ju för att de ska vilja bli som mig. Så en svag dag är inte möjligt som deras ledare.

Så där har vi direkt stressen. Sen tvingar jag mig genom morgonmöte och sätter mig på en buss bort mot ingenstans mitt i Norge. Här känner jag mig ju självklart ganska skön. Jag tycker ALLTID att jag är världens skönaste när jag är bakfull och lite halvtrött, för då har jag ju världshistoriens bästa humor. Jag är allmänt korkad men ändå på väldigt gott humör, torr humor som är extremt kul. Jag har roligare med mig själv än ingen annan. Detta är tillfället jag skapar mig mitt livs första blogg, för det känns ju ganska kul!

Väl framme på jobb, börjar stressen. Helt ärligt, chillar jag sönder och vi har go stämning på jobb. Men efter att tiden går, jag ligger allt sämre, mina ansatta ligger sämre an och jag börjar stressa. Min coaching är katastrofal. Jag hittar ingen inspiration på hur jag ska få upp stämningen och börja leverera bra resultat, hitta nyckeln som gör att allt faller på plats för dom. För att vara hundra procent uppriktig så prioriterar jag mina ansatta över mig själv. Mina resultat kommer i andra hand, för jag är DERAS ledare, om jag kan vara deras generator till bättre resultat, bättre självkänsla, framgång, lycka, en fet jävla lön, ja då betyder det mer för mig. Jag vill att dom ska klara sig.

Så nu är allt kaos för mig. Jag är stressad, pressad och mår fruktansvärt dåligt, för jag är ju bakfull! "Man mår som man förtjänar" brukar man ju få höra men då borde jag dö en lördagskväll på krogen om jag mår såhär när jag dricker TRE ÖL på en ca 3 timmar. Jag känner mig väldigt kränkt och inte i närheten av att förtjäna den här situationen.

Men så många negativa känslor uppstår. Till slut lyckas jag få upp några av mina ansatta och dagen slutar inte helt katastrofalt för alla. Och då sitter jag på bussen hem från denna gudsförgätna plats och känner mig dödssliten. Är detta straffet för att dricka 3 öl en onsdagskväll, när jag har jobbat i 14 timmar? Jag tycker inte att det är rättvist, nej. Slutkonstaterat.

Jag tar mig hem, och tar detta samtalet som jag drar mig väldigt för, främst pga rädslan av att möta något stressigt jag inte klarar av att hantera.

Samtalet går förvånansvärt bra och jag lägger på med gott humör. Jag har funnit ut att jag har ett problem som kallas för prokastinering eller något i den stilen (inte helt säker på termen) som i princip ska innebära, på min egna tolkning av Wikipedia efter mycket vidareklickning på diverse sidor, att jag skjuter fram småsaker som har en möjlighet att göra mig stressad eller att jag måste hantera en situation som jag inte orkar till den grad att det som egentligen inte var så stressigt helt plötsligt blir ett problem som jag måste fixa och därmed blir en börda och påverkar mitt liv negativt. Som får mig att verka ansvarslös utåt men det jag egentligen vill är att att vara så ansvarsfull jag bara kan. Att jag egentligen vill ta tag i saker innan det blir ett problem men av någon anledning inte kan bringa mig själv att ta tag i det och det ger mig en hel del ångest som jag egentligen kan slippa.

Och det är den anledningen som jag måste finna ut av vad det är, för att kunna lösa en stor del problem i mitt liv och undgå den ångesten. För det är någonting inuti mig som gör att det tar emot så fruktansvärt att ta tag i småsaker som är en fis i världen, får mig att känna mig lat och oduglig, och som ger mig stress och ångest över saker som kan hanteras väldigt enkelt. Så varför?

Det är väldigt enkelt fixat enligt den terapeutiska åsikten, egentligen måste jag bara pusha mig själv, tvinga mig själv att göra det direkt.

Men DEN anledningen gör mig fruktansvärt konfunderad och genom att finna den, känns det som att en stor del av mitt liv skulle förklaras väldigt fort.

Men ja, oavsett. När jag har tagit detta egentligen lätta samtal satte jag mig ned för att tänka över gårdagens händelser. För det har jag inte haft tid att tänka på under dagen pga jobbet.

Men så kom jag på ett samtal med S ungefär halv två på natten. Om mitt livs stora olyckliga kärlek. Det kommer jag förmodligen dedikera ett helt, 10 gånger större inlägg till senare under min karriär som okänd bloggerska i cybervärlden. Jag är en person med väldigt stora känslomässiga problem när det kommer till pojkar. Jag anar inte hur man går tillväga. Förälskad blir jag på 2 sekunder. Kär blir jag näst intill aldrig och förhållande är det inte tal om. Men detta är killen som jag lyckats bli kär i, och varit olyckligt kär i de senaste 2 åren från och till praktiskt taget. En fantastiskt fin kille. Och när jag då sitter där halv två, rätt bitter över hur jag möjligtvis ska kanske ha en chans på drömkillen.

Och då frågar S mig, varför är han din drömkille då? För om du frågar mig verkar han kanske inte asfantastisk.

Jag börjar självklart prata om hur vi är på samma nivå, och hur vi connectar och hej och hå. Kan göra en timmes utlägg om varför han är så speciell.

S säger då (typ) "Självklart är han speciell och fin och allt. Men har du inte alltid sagt att din drömkille ska behandla dig som en prinsessa och avguda marken du går på? Det är ju i vart fall det du säger att jag förtjänar? Och det verkar inte som att Mr Dreamy gör det för dig, tyvärr."

Det kan ju ha vart den käftsmäll jag kanske behövt, att visst är han en kanonmänniska, men fan visst förtjänar jag någon som tycker detsamma om mig. Som skulle sträcka sig lika långt som jag sträcker mig för att få vara med honom. Och det finns X antal miljarder fantastiska kanonkillar där ute som kan få mig att känna mig exakt som jag tycker att mina vänner förtjänar. Så det är väl lättare att säga än att känna inser jag själv, men fan behöver man någon som säger sanningen till en likaväl. För jag förtjänar någon som avgudar mig och tycker att jag ÄR världens bästa människa och Guds gåva till mänskligheten, precis som jag tycker om honom. För det förtjänar alla, för vi är alla fantastiska människor. Och direkt då, släppte alla känslor jag har känt för honom de senaste åren. Egentligen kanske jag bara var kär i känslan av att vara kär. Men oavsett känner jag att jag är redo att släppa taget och gå vidare mot nya äventyr. Gratulerar hobbiten, du kan starta på nytt!

Gud bloggen, det var ett långt inlägg. Men fantastiskt skönt att få berätta några av de känslorna som susar inom mig för någon, som inte dömer mig över huvud taget. Ibland är det viktigt att få berätta om sin ångest, precis som när man har varit dunderfull (inte tre öl full) och gjort bort sig något brutalt dagen innan och bakisångesten är så stark att man bara vill gräva ner sig i ett hål och ligga där för resten av livet, men så fort man berättar det man gjort för sin bästa vän som dör av skratt så känns det tusen gånger bättre. För det var aldrig så illa, men i din fyllesjuka och dödsångest så verkade det tusen gånger större.

Så tack ska du ha! Ses snart igen bloggen