Nöjd
Idag har jag varit igenom en väldigt stor mängd känslor. Gudarna ska veta att jag har varit, som alltid när jag är bakfull, fruktansvärt osäker. Haft dödsångest. Prestationsångest. Misslyckande. Momentarily success. Kaotisk. Stressad. Olyckligt kär.
Så jag satte mig ned. Tog ett samtal jag stressade över. Det var inte så farligt som jag trodde att det kanske skulle vara och då funderade jag över min dag.
Min baksmälla imorse gjorde ju självklart att min dag fick en dålig start.
Mitt liv handlar ju för tillfället om mitt jobb. Ett jobb jag hatar, och älskar. Av någon lätt oklar anledning så stannar jag alltid, trots press och stress. Anledningen till att jag hatar det är självklart stressen och prestationsångesten, ansvaret för andras framgång, ansvaret för att min egna hälsa utsätts av att oavsett hur länge jag kämpar så finns fortfarande möjligheten att jag misslyckas och inte har råd att betala hyran denna månaden. Och självklart är det också det som håller mig kvar. Risken är stor att jag misslyckas. Men chansen att lyckas, viljan och vissheten om att jag kan om jag knäcker rätt kod, och belöningen vid att klara det, gör att jag aldrig kan få mig själv att ge upp. Att gå till min chef, mentor, coach och livscoach AT THE MOMENT, och säga att jag ger upp ger mig helt enkelt stora skälvan. Och sen erkänna för mig själv att jag kanske gav 80 procent hela vägen, istället för att pusha mig upp till 120.
När jag då går på jobb bakfull som tusan (efter 3 öl patetiskt nog) så känner jag mig alltid lika stressad. Klarar jag att skärpa till mig? Hur ska jag visa för mina ansatta att jag är på topp, motivera dom för dagen och pusha mig själv till att se ut som the motherfucking shit? För det är mig de ska sträva att bli som, de ska se upp till mig och självklart är det så, när jag är deras chef och ledare på företaget. Enda grunden till att de vill avancera här och ta steget vidare är ju för att de ska vilja bli som mig. Så en svag dag är inte möjligt som deras ledare.
Så där har vi direkt stressen. Sen tvingar jag mig genom morgonmöte och sätter mig på en buss bort mot ingenstans mitt i Norge. Här känner jag mig ju självklart ganska skön. Jag tycker ALLTID att jag är världens skönaste när jag är bakfull och lite halvtrött, för då har jag ju världshistoriens bästa humor. Jag är allmänt korkad men ändå på väldigt gott humör, torr humor som är extremt kul. Jag har roligare med mig själv än ingen annan. Detta är tillfället jag skapar mig mitt livs första blogg, för det känns ju ganska kul!
Väl framme på jobb, börjar stressen. Helt ärligt, chillar jag sönder och vi har go stämning på jobb. Men efter att tiden går, jag ligger allt sämre, mina ansatta ligger sämre an och jag börjar stressa. Min coaching är katastrofal. Jag hittar ingen inspiration på hur jag ska få upp stämningen och börja leverera bra resultat, hitta nyckeln som gör att allt faller på plats för dom. För att vara hundra procent uppriktig så prioriterar jag mina ansatta över mig själv. Mina resultat kommer i andra hand, för jag är DERAS ledare, om jag kan vara deras generator till bättre resultat, bättre självkänsla, framgång, lycka, en fet jävla lön, ja då betyder det mer för mig. Jag vill att dom ska klara sig.
Så nu är allt kaos för mig. Jag är stressad, pressad och mår fruktansvärt dåligt, för jag är ju bakfull! "Man mår som man förtjänar" brukar man ju få höra men då borde jag dö en lördagskväll på krogen om jag mår såhär när jag dricker TRE ÖL på en ca 3 timmar. Jag känner mig väldigt kränkt och inte i närheten av att förtjäna den här situationen.
Men så många negativa känslor uppstår. Till slut lyckas jag få upp några av mina ansatta och dagen slutar inte helt katastrofalt för alla. Och då sitter jag på bussen hem från denna gudsförgätna plats och känner mig dödssliten. Är detta straffet för att dricka 3 öl en onsdagskväll, när jag har jobbat i 14 timmar? Jag tycker inte att det är rättvist, nej. Slutkonstaterat.
Jag tar mig hem, och tar detta samtalet som jag drar mig väldigt för, främst pga rädslan av att möta något stressigt jag inte klarar av att hantera.
Samtalet går förvånansvärt bra och jag lägger på med gott humör. Jag har funnit ut att jag har ett problem som kallas för prokastinering eller något i den stilen (inte helt säker på termen) som i princip ska innebära, på min egna tolkning av Wikipedia efter mycket vidareklickning på diverse sidor, att jag skjuter fram småsaker som har en möjlighet att göra mig stressad eller att jag måste hantera en situation som jag inte orkar till den grad att det som egentligen inte var så stressigt helt plötsligt blir ett problem som jag måste fixa och därmed blir en börda och påverkar mitt liv negativt. Som får mig att verka ansvarslös utåt men det jag egentligen vill är att att vara så ansvarsfull jag bara kan. Att jag egentligen vill ta tag i saker innan det blir ett problem men av någon anledning inte kan bringa mig själv att ta tag i det och det ger mig en hel del ångest som jag egentligen kan slippa.
Och det är den anledningen som jag måste finna ut av vad det är, för att kunna lösa en stor del problem i mitt liv och undgå den ångesten. För det är någonting inuti mig som gör att det tar emot så fruktansvärt att ta tag i småsaker som är en fis i världen, får mig att känna mig lat och oduglig, och som ger mig stress och ångest över saker som kan hanteras väldigt enkelt. Så varför?
Det är väldigt enkelt fixat enligt den terapeutiska åsikten, egentligen måste jag bara pusha mig själv, tvinga mig själv att göra det direkt.
Men DEN anledningen gör mig fruktansvärt konfunderad och genom att finna den, känns det som att en stor del av mitt liv skulle förklaras väldigt fort.
Men ja, oavsett. När jag har tagit detta egentligen lätta samtal satte jag mig ned för att tänka över gårdagens händelser. För det har jag inte haft tid att tänka på under dagen pga jobbet.
Men så kom jag på ett samtal med S ungefär halv två på natten. Om mitt livs stora olyckliga kärlek. Det kommer jag förmodligen dedikera ett helt, 10 gånger större inlägg till senare under min karriär som okänd bloggerska i cybervärlden. Jag är en person med väldigt stora känslomässiga problem när det kommer till pojkar. Jag anar inte hur man går tillväga. Förälskad blir jag på 2 sekunder. Kär blir jag näst intill aldrig och förhållande är det inte tal om. Men detta är killen som jag lyckats bli kär i, och varit olyckligt kär i de senaste 2 åren från och till praktiskt taget. En fantastiskt fin kille. Och när jag då sitter där halv två, rätt bitter över hur jag möjligtvis ska kanske ha en chans på drömkillen.
Och då frågar S mig, varför är han din drömkille då? För om du frågar mig verkar han kanske inte asfantastisk.
Jag börjar självklart prata om hur vi är på samma nivå, och hur vi connectar och hej och hå. Kan göra en timmes utlägg om varför han är så speciell.
S säger då (typ) "Självklart är han speciell och fin och allt. Men har du inte alltid sagt att din drömkille ska behandla dig som en prinsessa och avguda marken du går på? Det är ju i vart fall det du säger att jag förtjänar? Och det verkar inte som att Mr Dreamy gör det för dig, tyvärr."
Det kan ju ha vart den käftsmäll jag kanske behövt, att visst är han en kanonmänniska, men fan visst förtjänar jag någon som tycker detsamma om mig. Som skulle sträcka sig lika långt som jag sträcker mig för att få vara med honom. Och det finns X antal miljarder fantastiska kanonkillar där ute som kan få mig att känna mig exakt som jag tycker att mina vänner förtjänar. Så det är väl lättare att säga än att känna inser jag själv, men fan behöver man någon som säger sanningen till en likaväl. För jag förtjänar någon som avgudar mig och tycker att jag ÄR världens bästa människa och Guds gåva till mänskligheten, precis som jag tycker om honom. För det förtjänar alla, för vi är alla fantastiska människor. Och direkt då, släppte alla känslor jag har känt för honom de senaste åren. Egentligen kanske jag bara var kär i känslan av att vara kär. Men oavsett känner jag att jag är redo att släppa taget och gå vidare mot nya äventyr. Gratulerar hobbiten, du kan starta på nytt!
Gud bloggen, det var ett långt inlägg. Men fantastiskt skönt att få berätta några av de känslorna som susar inom mig för någon, som inte dömer mig över huvud taget. Ibland är det viktigt att få berätta om sin ångest, precis som när man har varit dunderfull (inte tre öl full) och gjort bort sig något brutalt dagen innan och bakisångesten är så stark att man bara vill gräva ner sig i ett hål och ligga där för resten av livet, men så fort man berättar det man gjort för sin bästa vän som dör av skratt så känns det tusen gånger bättre. För det var aldrig så illa, men i din fyllesjuka och dödsångest så verkade det tusen gånger större.
Så tack ska du ha! Ses snart igen bloggen
